Trött, frusen och lite självömkande....
Ett varv runt Årstaviken senare är jag jag iofs lite frusen fortfarande men glad och nöjd med mig själv.
Jag och mannen hade ett storbarn till barnvakt och gav oss ut på en promenad i duggregnet. Började med att klaga lite på hur långt det var ;) Norrsidan av Årstaviken är lite backig, så jag fick verkligen vatten på min kvarn. Urjobbigt.
Väl på södersidan hade jag tagit mig samman så pass att jag slog igång min c25k-app. Och när tanten säger spring - då är det bara att lyda! Utan musik i öronen fick jag dessutom höra det inte så smickrande ljudet av min flåsande andhämtning.....flera gånger i slutet av spring-intervallerna utbrast jag "men KOM IGEN nu då" eftersom tanten aldrig verkade vilja säga de magiska orden "brisk walk"
Väl klara med passet och på väg hem hade vi turen att möta inte mindre än två bekanta. "Har ni varit ut och sprungit?" Hehe, inte hjärnkirurgi att lista ut direkt.....genomblöt av svett och högröd i ansiktet: "Jo, men visst. Så himla skööönt att komma ut"
Men att man aldrig lär sig hur bra de känns efteråt?! Trots nära-döden-känslan under passet när man inser att tanten inte kommer säga "Walk" innan backen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar