Jag tror att det bara är att vänja sig vid känslan av att musklerna tar slut.
Under gårdagens pass med Magnus hände det ett oräkneligt antal gånger, och så här i början är det svårt att stå ut med känslan av maktlöshet som infinner sig. När stora muskler som framsida lår bara lägger ner verksamheten är det svårt att tro på sig själv, det liksom känns ända in i märgen.
Å andra sidan är utvecklingskurvan sjukt brant när man börjar träna efter ett låååångt uppehåll, och det gör en glad och peppad att inte ge upp. Som vanligt är det inte bara svart eller vitt alltså :)
OCH vikten är nu nere på 76.1 kilo!! Hälsan sitter inte i vilken vikt man har. Men det gör enorm skillnad för orken. Och stor skillnad för hur mycket jag vågar belasta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar